Iskubens hem är i frysen

Jag har lånat
symaskinen
av mor och far.
Hon heter Bernette,
nån jävla fransk
modell.
Jag kallar henne för Nettan.
(Det blir liksom mer Svensson över
det, och är dessutom enklare
att uttala.)
Har haft en hög med
kläder i garderoben
som jag tänkt sy
på länge:
en klänning
med fel längd,
en väst
och en kofta.
Ikväll blev det av.
Det var något i
mig
 - kreativiteten kallas det visst -
som fick mig att sätta igång.
Har suttit sedan sexton noll fyra
 (16.04) - jo, jag har tagit tid!
och låtit Nettan spinna
som en katt.
I början klappade
jag henne:
"Fina Nettan, duktiga Nettan.
Det här går så bra."
Sedan blev det mer
fitta och kuk
och jävla satans
maskinfan
vid köksbordet.
Och inte så
mycket smek.
Men jag tycker om henne
fortfarande,
inte som innan kanske,
men det gör nog
inte hon heller.
Tycker om mig,
menar jag.
Jag har ju trots
allt kallat henne
det fulaste
en kvinna kan kalla
en annan kvinna:
F-ordet,
framstjärtsordet.
(Men den grövre varianten
då.)


  

Det närmar sig jul
och kort
ska skickas
till släkten.
Mor fick
en idé hon aldrig 
fått förr:
"Vi tar ett kort på oss själva! Då får alla
se hur vi ser ut nu för tiden. Ta på en fin tröja,
kamma håret och sätt er i soffan!"
Klick.

Fy i helvete så fult.
Vi ser ut som ett
gäng svettiga gamla
bävrar
på ett bävergruppboende.

Och jag är läskigt
lik min far.
(Med skäggstubb och allt.)

Så:
God jul då,
kära släkt! 

Håll till godo. 
 

När man var liten,

sisådär

fem, sex år

fick man kladda

med kola

och pepparkaksdeg

utan att någon

blev arg.

Stoppa fingret

i näsan och dra

ut fångsten,

leka mamma,

pappa, barn

utan minsta

antydan till ångest.

(För det var ju aldrig

På Riktigt.)

Nu

(när man är sisådär

tjugo)

ska man

kunna byta filtret

i ugnsfläkten,

fylla i blanketter

och ringa

skattemyndigheten,

man ska ha lärt

känna sin kropp,

varenda hudflik

och födelsemärke,

alla knappar

och varningslampor.

Var de sitter.

Och helst ska man

ha lärt känna

En Annan Människas
(- i sagorna kallas hon visst

livskamrat, käresta, mitt älskligaste risgryn! -)

fulheter

och finheter.

Hur,
var!

man ska klämma,
vrida,

pilla.

Och jag undrar stilla:
I det jävla örat eller?  

Listan är en snodd en.

Ensamhet kan vara som ett skavsår  
Min kritiska röst är sällan tyst
Att fly från sin kritiska röst kan vara knepigt
Tänk att man finns! Tänk att man kan älska, få bli älskad, känna, andas!
Om jag fick bestämma skulle varenda unge/kossa/farbror få känna sig fri
Jag vill vara en som står upp för sig själv
När ingen ser mig då fiser jag
Jag längtar efter sommaren och att få gnugga kinden mot en klippa vid havet
Ibland vill jag bara dö (eller åtminstone sova i flera år)
Egentligen vill jag bli konstnär
Det är viktigt att en vän lyssnar och garvar åt ens skämt
Man måste anpassa sig för att överleva, säger Darwin
Innerst inne tror jag på människans godhet och styrka
Jag gillar mig mest när jag är nyduschad och luktar Barnängens schampo  
För att få vara med måste man engagera sig
Att få vara med är en ära
I mitt inre rum är det oftast stökigt
När jag känner mig ensam då äter jag pepparkakor
Hemligheter är svåra att bära på ensam, bättre att dela dem med någon nära
Är det normalt att önska att man hade en pistol inom räckhåll på Ica? 
Att vara människa är en välsignelse och ett helvete 
Längtan kan vara som värme för själen
För att tro på sig själv måste man vara en positiv idiot 

Jag önskar mer än något annat att alla,
inklusive jag själv, får leva i harmoni.

Vi går alla omkring med en vinge.

Som vi inte kan flyga med.

Som blir till en börda för oss.

Som vi måste smyga med.

Vi hade nog alla kunnat flyga,

om inte alla självutnämnda:

vicevärdar, poliser, skolmästare

och alla dom praktiska, taktiska

nitiska, kritiska

anemiska, akademiska

felfinnarna med pekpinnarna

hade sagt:

-Du kan väl inte flyga!

-Håll dig på marken din envingade jävel!

-Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingslag,
prova din flygförmåga.

-Så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,

en dröm, en längtan, en sång.

Tänk om våra vingar finge flyga tillsammans en gång!

Om du ser en vinge flaxa över taken.

Ska du inte springa hem och bli nervös,

du ska bara stanna

och begrunda saken

och sen tänka:

Där är en som sluppit lös!


"Vingen" av Kent Andersson

(Jag ska försöka plocka
fram min vinge lite oftare,
bära huvudet lite
högre, bli lite ödmjukare.
Det är så lätt att vilja torka
bort mer än bara tandkrämsfläckarna på badrumsspegeln.
Putsa bort sig själv, liksom. Med Mr Muscle, eller vad
man nu använder.
Nåväl, poetiskt värre, blev det i alla fall.)  

Jag ringer

till min farmor ibland.

Mest är det 
för att höra
att

Allt Är Som Det Ska.

Och det brukar det oftast vara.

Mina farföräldrar

kan hantera både internet,

och sms-

funktionen på

mobilen.

I somras

fyllde de sjuttio år

och då fick

de en boll

som man kan balansera

och göra konster på.

Det ska stärka

musklerna

i både vader

och lår.

Men!

(Jo, det finns alltid ett men)

Alltid när jag ringer

frågar

farmor - och det är

oftast farmor,
farfar är för

feg -

hur det går

med

Kärleken.

Och jag vill plötsligt

lägga en pizza

och ta livet av mig

på samma gång.

Mest är det för att farmor
inte vet
hur hon ska

förhålla sig

till sitt (enda)

homofilbarnbarn när det
kommer till
det där

med kärlek.

Hon använder ordet

vän
(ja, polare, kompis, lekkamrat) 
när vi pratar.

Det låter ungefär så här:

"Johanna, umgås du med flera

vänner nu, eller med en enda?"

"För tillfället är vi många

vänner."

(Vad det nu betyder).

En annan gång:

"Johanna, har du någon vän för tillfället?"

"Ja, jag träffar en tjej nu, och hon är fin som margarin."

Så.

Slutklämmen.

Om det nu finns någon

är att

ordet

kan ha flera

innebörder:

Ihop med en vän
kan man

hinka hallonsaft

och äta torra mariekex,
ha lårgnugg

med i soffan
när det regnar 
ute.

Och

så finns det

vännen

som man

gärna skulle vilja

gnugga

mer

än bara låren

mot.

Och jag tror

(tror, tror, tror innerligt!)

att det är

en sådan
vän som
min farmor

syftar på.

Allt annat vore
djävulskt
pinsamt.

Jag tänker ofta på det

som kommer sedan:

ålderdomen,

den förbannade skruttigheten.

Allt som måste inhandlas innan

dess:

en rullator i gott skick

med gnisselfria hjul och en korg för korsordstidningar.

Knästrumpor med resår

som inte halkar

ner.

Ett skjutvapen som

är så enkelt

konstruerat

att jag kan avfyra det själv,

så litet

att jag kan

ha det under huvudkudden.

För ingen ska få ta ifrån mig

rätten att dö

när jag själv

vill.

(Borde vara var och ens

förresten, ja, även de klena russinens:

farmors, mormors,

farfars.

- Varenda jävels rätt!)

En rullstol

med mjuk

sits och

med en fjärrkontroll

inprogrammerad.

Så att jag kan köra hur jag

vill på hemmet:

zick-zack

i korridoren,

över tårna på
Gerda, Rut och Agnes.

Och skratta högt medan

jag gör det.

En dator

med internetanslutning och chattfunktion, spamfilter

och porrsurfmöjligheter,

- men bara rumsrena

sådana -

gammelsnusk.nu, russingodis.com, framstjärt.se

eller vad de nu kan heta.

En nyptång

så att man kan

plocka

upp allt vad man tappar:

löständerna, läppstiftet, I-poden,

humöret,
så att man kan
nypa
vårdbiträdena i rumpan
utan att de
märker
något,
utan att riskera
att blir anmäld

för sexuella trakasserier

på gamla dar.

Vinter.

Marken fryser,

sjön likaså

och tanterna.

De stapplar

fram med käpp

och dobbar,

men det hjälps knappt

för så många faller

framstupa

och slår

i näsan

eller stjärten.

Jag tycker att de ligger

och skräpar

överallt.

Tanterna.

När man hjälper

dem klappar de

en på kinden

och säger

"Tack flicka lilla

för att du räddar

en gammal."

Då känner man

sig mjuk i hjärtat,

ja, nästan

god.

Det var inte det här jag

väntade mig

när jag mötte ljuset, ljuden

och de

första

ansiktena:

Mamma och Pappa.

Två väldiga nakna bröst
(för det har alla nyblivna morsor),

en mustasch

i åttiotalsstil,
glada tillrop

(eller förvånade,

förskräckta).

- Det är en flicka! Och hon har hår!

Men att det skulle bli på det här viset.

Det trodde jag aldrig!

Nej.

Jag kräver frivillig

nedkomst för alla skrynkliga

pyren.

Självvald landning för

storken:

- Flyg vidare om du vill!

Eller åtminstone en

informationsbroschyr

om vad

Livet Går Ut På

innan man tvingas

ut i det.

Så att man får en chans att krypa

tillbaka in i modersvärmen igen.

Ibland önskar jag att jag vore

tio igen.

Om inte skolan funnits förstås.

Tänk bara:

hemkunskap,
skala

potatis

och koka

tjurkorv.

Tills den spricker.

Algebra och multiplikationstabellen,
sexualkunskap,

Sveriges
län och landskap.

Kunna rabbla dem utantill.

Favorit i repris!

Men om det inte vore för den,

skolan alltså.

Ja, då skulle jag vilja var tio igen.

Prova på hur det är att ha
växtvärk,

bröst små
som två

ärter

och fruktstund.

En gång till.

(Jag hann liksom inte
med
första
gången.)

Gud
borde
ha passat
på att knåda
en skyddsängel
åt
var och en
när hon ändå var
i färd
med att
skapa
mänskligheten.
(För min skugga är
nämligen
inget att
ha
om
jag skulle bli
våldtagen.
Hon står bara och glor.)

Jag önskar att 
vissa
egenskaper
fanns nedstoppade
i varje människas
packning
redan från födseln,
som
konsten att veta
hur man ska
bete sig
Ute Bland Folk.
Och förmågan att
Älska Andra Mer Än Sig Själv.
(Det finns för
många som
speglar
sig i
sin egen
beundran.)

Det borde vara
lag på
att hjälpa
gamla tanter
över gatan,
ja, inte bara dem:
farbröderna också.

Man borde inrätta
särskilda kurser
för dem som vill finna sitt
inre Jag
och
mormor.
(Släktforskning på hög nivå!).
Kurser i
keramik
och hångelteknik
(100 p).
 För dem som aldrig
fick godkänt
i grundskolan.

Är röd
under
nosen för snor
har en frätande effekt.
Har jag märkt.
Fast det finns kanske
de
(flickor, flickor!)
som tycker att 
vara-röd-som-fan-under-kranen
är vackert.
Och att feber kan vara något
smått upphetsande.
Jag slår vad om att
det finns en latinsk term
för den typen
av
pervesion.
Bacillus Feberus Knullus.
Eller något åt det hållet.

Och jag är jävligt
glad att jag inte
är man
(utan kvinna).
För en del karlar
har så lång
att de
måste vira den
kring benet
för att kunna
leva ett normalt
liv.
Flera varv
till och med.
Det har jag sett
på Oprah.

("Oh, my god. Peter has a penis as long
as a boa constrictor, and he has
to twirl it around his leg.")

Det är när man ser sådant
som ens 
egna problem
(förkylning och rödnoshet)
framstår som
väldigt futtiga.
Och livet,
vardagen,
mina dammtussar
i hörnen,
blir både
Mindre och 
Ljusare.

(Tack, Oprah!
För att
du lär mig
Hitta Perspektiv På Tillvaron)


  

På lördag är det årets sorgligaste
dag.
Allhelgonadagen.
Och då ska jag tända
ett ljus för
Dem Som Inte Längre Finns:
för
Älskade faster
som
tog sina saker
och gick.
För Stampe,
min tjocka gamla hare som jag hade
när jag var 
yngre,
och för alla
krökta gummor på hemmet
som somnat
in och
nu drömmer. 

Sädesärlorna flyger

ovanför taken.

Deras ungar

är mindre än mina

bröst,

smartare än hela världens

professorer.

(Ingen annan levande varelse kan

fånga en tusenfoting med bara näbben.)

Jag tänker att det finns en högre

mening

med livet.

Det handlar inte

om att

finna

den rätlinjigaste

gurkan,

den kallaste

broccoliförpackningen.

På Ica är alla mesar.

I en kö

av köer.

Tanterna i Stureby

har tappat tron på sig

själva.

Det handlar om att ta tillbaka vad man

förlorat.

All makt åt

damerna med löständer och

käpp!

Våren är bra på alla vis:

blottarna kan blotta

sig

utan att behöva frysa

om pungen
och

om rumpan.

Flyttfåglarna vänder hemåt.

Jag ser dem som en
väv

på himlen.