Bernette, mitt senaste hångel
Jag har lånat
symaskinen
av mor och far.
Hon heter Bernette,
nån jävla fransk
modell.
Jag kallar henne för Nettan.
(Det blir liksom mer Svensson över
det, och är dessutom enklare
att uttala.)
Har haft en hög med
kläder i garderoben
som jag tänkt sy
på länge:
en klänning
med fel längd,
en väst
och en kofta.
Ikväll blev det av.
Det var något i
mig
- kreativiteten kallas det visst -
som fick mig att sätta igång.
Har suttit sedan sexton noll fyra
(16.04) - jo, jag har tagit tid!
och låtit Nettan spinna
som en katt.
I början klappade
jag henne:
"Fina Nettan, duktiga Nettan.
Det här går så bra."
Sedan blev det mer
fitta och kuk
och jävla satans
maskinfan
vid köksbordet.
Och inte så
mycket smek.
Men jag tycker om henne
fortfarande,
inte som innan kanske,
men det gör nog
inte hon heller.
Tycker om mig,
menar jag.
Jag har ju trots
allt kallat henne
det fulaste
en kvinna kan kalla
en annan kvinna:
F-ordet,
framstjärtsordet.
(Men den grövre varianten
då.)
