Iskubens hem är i frysen

Det är sommar och humlorna vilar i gräset. Deras magar är bruna och runda. Jag följer stigen genom skogen. Har sandaler och pappas alldeles för stora shorts på mig, knäskålarna är bleka efter vintern. Vaderna har päls, men det gör inget. Jag möter ju ändå ingen här bland träden. Stigen är två kilometer lång, eller tvåtusenfemhundratrettiotre människosteg. Jag har följt den många gånger, många heta eftermiddagar har jag gått här och räknat. Stegen var fler när jag var yngre. Jag tog kortare kliv då. Kanske att de blir fler när jag är gammal och inte orkar sträcka ut benmusklerna. Det sägs ju att allting går runt, att man återigen blir ett barn när man passerar en viss ålder.
   Humlorna ligger med magarna vända mot himlen. De vill ha ljus och värme precis som människorna. Jag har gjort en knut på den alldeles för stora tröjan, en glipa blek hud värms av solen. Kanske att jag blir en humla när jag är gammal, kanske att jag inte behöver kliva stigen fram utan istället får flyga med tunna humlevingar. Kanske att jag aldrig blir gammal, att min stig alltid kan mätas i precis tvåtusenfemhundratrettiotre Johannasteg.
   Solglasögonen halkar ner på näsan, en repa över ena glaset gör att jag inte ser kopparödlan förrän jag nästan gjort mos av den. Jag visslar på en melodi jag vet att jag en gång kunnat namnet på. Det är så mycket man glömmer, inte bara namnet på en barnvisa.

Jag går in i skogen, mellan träden.
Möter ingen på stigen.
Bakom mig:
Min egen mörka skugga och vår labrador som börjar bli gammal nu.
Hans krumma ben och mina håriga.
Vi går inte långt, men jag hinner
höra  
göken
och trampa sönder
en snigel.
Det blir ett
svart och blött sår
på stigen.
Kross från snigelhuset under min sandal.

Till O:

Du är en liten svart snigel:
kommer alltid tre timmar
efter avtalad tid.
Jag är en gepard.
En stressad hackspett
som flyger mellan träden.
En harunge på flykt
från räven:
hjärtat som en liten hård
hasselnöt i bröstet.
När vi går tillsammans
längs trottoaren saktar
jag mina hackiga fågelsteg
och din snigelgång blir mjuk
och snabb.
Någon sa:
”Att leva i tvåsamhet är som att landa
en rymdraket på månen:
läskigt, svårt och väldigt farligt.”
Men det är ljuvligt också.
När jag står rak i ryggen
med rymdhjälmen under armen,
torkar svetten ur pannan
och blickar ut över universums svarta hav.
När jag sätter ner en flagga i en planet
ingen förut har besökt.
I was here.
Bredvid mig Den Bästa (Snigel-)astronauten
i dunig overall
och med lika svettig panna.

Önskar att jag hade en
inbyggd karta i huvudet
med alla stigar utmärkta,
alla gropar, mossar,
höga berg
och kantiga stup.
Önskar att jag visste den rätta stigen att slå in på
i livet.
Följa den till slutet.
Genom täta ris av blåbär och hallon.
Över en å och hundra gula fält. 
Där en eld kanske,
och vid den en vän
som man inte har sett
på många år.
Önskar att jag bar en kompass
i bröstet.
En pil som
när jag funnit den
rätta stigen blev stilla.
Önskar att jag kunde
möta någon som gått
vägen före mig,
som kunde dess krokar
och avfarter, alla farliga branter och vassa stenblock,
vilka stigar
att undvika och vilka att följa.
Önskar att jag kunde möta
någon med sliten karta och en tungt packad ryggsäck.
Erfarenheten i två strama remmar
på ryggen.   
Möta någon
som förstod sig på
Det Där Med Livet.

Så många gånger jag har
traskat genom skogen,
myren,  
marken.
Gått skallgång
efter mig själv.
Lyft på varenda sten.
Ropat.
Mitt första försvinnande:
Pubertetens Bottenlösa Träsk.
Men jag drunknade aldrig.
Drog upp mig själv i
sista stund.
Jag använde ett rep av tätaste
fiber.
Grät när jag till slut
hade mig i famnen.
Så nära ögat!
Alltför många människor finner aldrig
sitt Jag.
De vandrar uttröttade över gärdesgårdar,
genom lundar,
under rotvältor.
”Var är Jag, var är Jag?” i ett eko
mellan björk
och al.
Så när de till slut
hittar sig själva:
(Huttrande under
en grans
vidaöppna kjol.)
Ett kärt återseende.
Ögonblicket då jag
fann Mig,
en häpnad
i ögonen –
ja,
i alla fyra:
”Hej, är det
Du
som är
Jag?

Om jag hade en son
skulle jag svinga honom i den snabbaste
gungan.
Åka de farligaste karusellerna.
Ouääääh! framåt och bakåt, runt, runt,
upp, upp, upp.
Och ner!
Tills han kiknade av skratt.
Fyra små risgryn i den lilla munnen.
Ge honom sockervadd och många hårda kramar. Revben mot revben, bröst mot bröst.
Lördagspeng varje dag.
Tillåta både fan och jävlar, korrekt placerade i hans korta små meningar.
”Glömmer du mig en gång till på Ica mamma, då blir jag så jävla arg!”
skulle vara helt okej även inför släkten.
Smisk till dem som vill honom illa,
knyta hans skor även när han har blivit
stor skulle jag göra,
och stryka hans panna
när han drömt om
vildvittror och Tengil.  
Säga att han är det finaste jag vet
även när han gjort sådant han
skäms över.
Torka honom torr mellan tårna
när han har badat badkar,
lära honom alfabetet
och om könsnormen.
Hur trång den kan vara.
Ja, som en tröja man redan vuxit ur.
Bara köpa hårda paket till hans födelsedagar.
Försiktigt stryka bort tårar från hans ansikte.
Säga att livet inte
är så farligt som man 
kan tro.

En del människor
fyller sina ryggsäckar
och kliver raka i ryggen
genom livet.
Inga stupande branter,
stockar att falla på,
grus att skrapa knäna mot.
Inga brännässlor i dikeskanten,
den alltför hala. 
En del människor glömmer kompassen,
kanske inte ens packar någon.
Snärjer in sig i sig själva och andra.
Går vilse.
Skogsmullefanatikerna, 
de jävla trädkramarna
säger: "Gå tillbaka dit du senast kände igen dig."
och jag vänder
om i mina kängor som skaver,
plockar upp mina tappade minnen.
Letar kännemärken i varje dammig vrå
av livet.
Tryggheten som en knotig hundraårig
ek i skogen, 
rötternas vävda mönster i jorden.  
Tömmer mina kängor
på smågrus och 
knyter dem ännu
litet hårdare.
Fyller ryggsäcken,
tvinnar ut snöret till kompassen.
Hittar norr och mig själv
igen.
   

Jag har danced in the dark
och fått feber 
på kuppen.
Så går det
när man iklädd alltför tunna skor
står med ryggen rak som ett granträd
ihopträngd med flera andra granar,
(några mindre nyktra)
i tre timmar.
Men.
Det var det fanimej värt.

(Ovanstående -mycket kryptiska-  inlägg refererar till Springsteens sista
spelning i Stockholm. För den här gången alltså.) 

Det borde installeras en

kamera

i vartenda gathörn

för beröring och inte bevakning.

En gammal att hålla

i handen vid varje sorgligt tillfälle.

För gamla människor

det vet man ju,

har redan sina ryggsäckar fulla,

sina upplevelser avklarade,

uträttade.

Det är bara att packa ur sedan,

ryggsäcken

och rada upp alla sakerna

på köksbordet och minnas:

det allra första regnet,

den första stora sorgen,

(när katten fick ungar och två dog,

två skrynkliga med korta, stubbiga svansar

och rosa gommar.)

Första gången man drog med

läpparna över någon annans:

"Gösta Andersson, det var år 1932 i en kohage. Och nästa år, ja, då firar vi guldbröllop!"

Gamla människor har

en så stor andel

av livet färdiggjord.

Att de inte behöver oroa sig

något vidare.

Jag höll ofta

händerna när jag jobbade på

hemmet för äldre.

Och deras valkar och knölar
mot insidan av handen påminner
lite om när man råkar dra kinden
mot en gammal
björk.