- Du kan väl inte flyga!
Vi går alla omkring med en vinge.
Som vi inte kan flyga med.
Som blir till en börda för oss.
Som vi måste smyga med.
Vi hade nog alla kunnat flyga,
om inte alla självutnämnda:
vicevärdar, poliser, skolmästare
och alla dom praktiska, taktiska
nitiska, kritiska
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
-Du kan väl inte flyga!
-Håll dig på marken din envingade jävel!
-Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingslag,
prova din flygförmåga.
-Så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge flyga tillsammans en gång!
Om du ser en vinge flaxa över taken.
Ska du inte springa hem och bli nervös,
du ska bara stanna
och begrunda saken
och sen tänka:
Där är en som sluppit lös!
"Vingen" av Kent Andersson
(Jag ska försöka plocka
fram min vinge lite oftare,
bära huvudet lite
högre, bli lite ödmjukare.
Det är så lätt att vilja torka
bort mer än bara tandkrämsfläckarna på badrumsspegeln.
Putsa bort sig själv, liksom. Med Mr Muscle, eller vad
man nu använder.
Nåväl, poetiskt värre, blev det i alla fall.)
