Iskubens hem är i frysen

När man var liten,

sisådär

fem, sex år

fick man kladda

med kola

och pepparkaksdeg

utan att någon

blev arg.

Stoppa fingret

i näsan och dra

ut fångsten,

leka mamma,

pappa, barn

utan minsta

antydan till ångest.

(För det var ju aldrig

På Riktigt.)

Nu

(när man är sisådär

tjugo)

ska man

kunna byta filtret

i ugnsfläkten,

fylla i blanketter

och ringa

skattemyndigheten,

man ska ha lärt

känna sin kropp,

varenda hudflik

och födelsemärke,

alla knappar

och varningslampor.

Var de sitter.

Och helst ska man

ha lärt känna

En Annan Människas
(- i sagorna kallas hon visst

livskamrat, käresta, mitt älskligaste risgryn! -)

fulheter

och finheter.

Hur,
var!

man ska klämma,
vrida,

pilla.

Och jag undrar stilla:
I det jävla örat eller?