Onsdag
Det är vår
i luften även
om termometern
visar
minus en komma två grader.
Man får lust att
köpa en glass
och låna
en bok
på biblioteket,
sitta ute nånstans.
Dra upp tröjan
och få
lite färg
på magen.
Tisdag
Fick ett infall
igår och
lagade kikärtsbiffar
(here we go vegan!)
som smakade
gräs.
Man skulle rulla
de små plättarna
i bulgurgryn.
På receptet stod det
"Bulguren kan sprätta i stekpannan
så tillred under lock".
Jag hade inget lock.
Det blev Gökboet ett tag,
eller Kalle Anka på
husvagnssemester som SVT
visar på julafton
(scenen när hela köket är
upp och ned
för att Långben
saknar körkort.)
Men kikärtsbiffar blev
det!
Och fina sådana.
(Släng dig i väggen Per Moberg!)
Frukost
Havregrynsgröt är
som värme
för själen.
(Eller magen då
om man ska vara petig.)
Hej dagboken!
Åkte tunnelbana idag,
en karl satt snett mittemot.
Ibland gör det det.
Han hade glittrig skinnpaj
och håret i Hitlerfrilla,
liksom välkammat
åt ena hållet.
Benen i kors
och en tummad
Se&Hör i knäet.
Jag tänkte: bög! bög! bög!
(Sedan skämdes jag lite över
mina tankar.)
Det är underligt det där,
vad man sänder
ut med sina kläder
och sitt utseende.
Vad man önskar
att folk ska tänka
när de möter en på
gatan.
Ett tag ville jag verkligen att
det skulle skrika
lesbian om mig.
Då hade jag tajta stuprörsjeans
och sällan
örhängen.
Nu vet jag inte
riktigt
vad jag
vill att folk ska
tänka.
Tokig-skogsmulle-kulturintresserad-journalisttönt-unik-freak-intelligent-vegeterian-men-är-det-egentligen-inte- nånting
kanske.
Det är knepigt det där
med identiteter.
Jag undrar vad karln på
tunnelbanan ville
säga med
sin stil.
Trevligt hetero
(ja, du ser så fel du hade, Johanna!)
med intresse
för glittriga
skinnjackor
och skvaller
kanske.
Måndag
och när jag kom hem
hade brevbäraren
lämnat ett brev,
och inte vilket
som helst:
Det Orangea Kuvertet.
Döden är nära!
(Eller ja, pensionen då.)
Nu har det plötsligt
blivit låg
stämning här i Stureby.
På onsdag kanske
jag ska sitta nakenmodell
för en kompis
som går en fotoutbildning.
Men jag misstänker
att det inte
blir i bara mässingen,
utan med endast ryggen bar.
Men det blir nog
ändå det mest
upphetsande
på mycket,
mycket länge.
Tjohej purjolök!
Rekord i bråk
Okej,
mitt och broderns tjafs
har nu pågått i en dag
och fjorton timmar.
Vaken tid.
Om vad?
Kan man fråga sig.
Jag har frågat honom detsamma,
har frågat mig själv också.
Det började
med att jag stod i duschen
när han frågade om han fick låna toan.
"Okej, om det går fort."
Det gick fort.
Skitfort.
Plötsligt var badrummet
en lagård
och jag var Hitler.
(Att lite skit
kan göra en så arg!)
Men jag skrek
saker som
"Bajsidiotjäveljagskafandödadig!"
Men jag tycker liksom inte att det är
okej att tömma tarmen när
ens
(försvarslösa! försvarslösa!)
syster står i duschen.
Det är att vara respektlös.
(- Och det är till att vara känslig, Johanna!
Jo, jag vet.)
Fast det är det andra också:
han är jävligt lat helt enkelt.
Men ibland, ibland, ibland
(mycket sällan)
är han fin.
Då har han lagat
falafel i bröd
och dukat
med färgglada servetter.
(Minns bara inte när
det hände sist.)
- Och på andra sidan jorden
dör femåringar i sviterna
efter ett bombanfall -
Söndag
Yes, love yourself!
Onsdag
(oändligt med kosing i fickan,
bästa jobbet,
bästa bruden,
bästa kroppen,
bästa livet)
riktigt klaffar,
ja, då får
man glädjas
åt de små:
nykokt havregrynsgröt
på morgonen
(det händer fan inte ofta!),
att grannarna har varit
gulliga
och tagit bort luddet
i filtret i torktumlaren,
att symaskinen
spinner som en
katt,
insikten i att kaffe kan ge en
rus och kreativa tankar,
att balkongen
håller
att stå på,
att de mörka timmarna
krymper i antal
för varje dag,
och att
de ljusa
blir fler.
Jo, det finns mycket att
förundras över.
Torsdag
Har snöat in på
Simon & Garfunkel
igen.
Låtarna har blivit lite av
ljudet i mitt liv
eller vad man nu
ska kalla det:
på bussen, i affären,
i skogen,
framför spegeln,
ja, överallt.
Ett tag var det Bob Marley,
han fick mig att
tänka mindre
på skolan
och mer på
droger
(läs: kaffe).
Det var fint
med Marley,
men jag tröttnade
tillslut.
Paul och Art vet jag inte
riktigt vad
de ger mig.
Men det är som att komma tillbaka
litegrann:
gymnasiet, sista månaderna
innan studenten.
Då hade jag också en
The Boxer - Feelin' Groovy - och Mrs Robinson - period.
Jag tänker vad en psykolog
skulle säga om mitt beteende:
- Verklighetsflykt, Johanna! Verklighetsflykt!
Fredag
i fickan
så ikväll
umgås
jag med Dammsugaren och Golvmoppen.
De är ett helt okej sällskap,
och jag behöver verkligen
städa.
När jag öppnade
ytterdörren
låg
ett paket
på hallmattan.
Jag liksom
"Va? Ett paket?"
Paketet bara
"Ja? Vill du inte ha mig eller?"
Jag bara
"Jo, för fan!"
och sen öppnade
jag paketet.
(Det skrek lite men det struntade
jag i).
Från farmor och farfar,
ett svart pärlhalsband.
Jag bara
"Men åh, ett halsband! De vet verkligen
vad barnbarnet önskar sig!"
Mycket mer finns inte att rapportera
från Stureby.
Mitt köksgolv är skinande
rent och glittrar
till och med.
Okej, nu finns inte
mer att rapportera.
Over and out.
I somras
Egentligen kan han simma
(det kan visst alla hundar,
man behöver inte ens lära dem.)
men det var han själv som tjatade
om flytväst.
Sedan ville han bli fotograferad:
"Johanna, fota mig, fota mig!"
Bildtexten minns jag inte riktigt,
men det var något
om 'Batman på nya äventyr'.
Han har många krav, den lilla
frusna råttan.
Konsten att mata ett barn med banan
Det finns så många
söta ungar,
och så många dumma morsor.
På tunnelbanan till exempel:
en mamma springer
efter sitt snoriga
barn med en mosig
banan på sked,
försöker mata:
"Herman, Herman, vänta så
får mamma hjälpa. Nej, Herman
inte kladda med banan på tanten!
Då blir hon ledsen."
Och Herman rusar
som en tetting genom
vagnen
och mamman
rusar efter.
Och bananen?
Ja, den hamnar
på mig och på tanten mittemot,
på mamman själv, på
en ordningsvakt och ett Jehovas vittne,
på två poliser och
på golvet, innan mamman lyckas
få in den i
Hermans lilla mun.
Jag tänker att
om jag hade varit
mamman
så hade jag tryckt fast Hermans
lilla rumpa
på ett av de blåa sätena
och gett honom bananen.
Liksom militäriskt
sagt åt honom att
"Nu jävlar i mig sitter du still!"
Fast med kärlek i rösten
förstås.
Måndag
Stadsbiblioteket är ungefär
som Hitlers bunker:
himla tyst och man överväger
självmord.
(Liksom för att någonting ska
hända.)
Bibliotekarierna är i och för sig
söta i sina virkade strumpbyxor
och kjolar i något tyg
som man säkert inte kan tvätta
i maskin.
(Ylle: endast handtvätt,
viskos: 30 grader utan torktumling.)
Och det är roligt att titta på vad alla
studenter har med sig att knapra på:
- äpplen, röda och gröna
- mjuka kaviarsmörgåsar med ägg
- kaffe i pappersmuggar från Seven Eleven och Pressbyrån
- godis, godis, godis
- läsk
- dextrosol
- snus
Träffade en från äldreboendet på
tunnelbanan,
inte en patient
utan ett vårdbiträde
och hon berättade
att alla mina
favorittanter
från i somras
har dött.
Det kändes lite snopet
och ganska sorgligt.
Söndag
igår:
- Du dansar fint!
- Va...? Jaha, tack!
Så nu har fuldansen blivit findans
och söndagen har blivit
pluggdag.
(Biblioteket och jag kilar stadigt
för tillfället.)
Torsdag
och frågade
vad jag önskar
mig i present.
- En liten farbror som man kan ha i garderoben
och som tycker om att städa. Gärna med ett mjukt inre
och ett trevligt yttre.
Hon skulle titta
på Blocket i morgon,
där kan man ju finna det mesta.
Han ska heta Bernt förresten
- efter en ivrig karl i skolan.
Duracel gånger tusen.
Onsdag
I min familj är
det ombytta
roller:
pappa lagar mat och syr,
(rullar, rullar små
runda köttbullar i ett blommigt
förkläde
och fållar sommargardinerna,
syr både raksöm och zickzack),
mamma
rensar avloppet
och målar
om utemöblerna när färgen flagnat.
Om det sista räknas som karlgöra
vet jag inte,
men himla
queert är det i varje fall.
Lite som att titta
på en informationsfilm
om Den Svenska Familjen År 2009.
Eller något åt det hållet.
Fast han är rätt gullig min pappa,
i förkläde.
Måndag
med
värk
(- oj,oj, nu börjas det igen:
kärringgnället,
det eviga
pensionärspratet -)
i armhålan.
Grävde runt
där ett tag
och
fann en
knöl liten som en
ärta.
Och det blev plötsligt
Gökboet
och Matrix
på en och samma
gång
här hemma.
Mamma skrek
- Cancer! Cancer!
rätt ut
medan hon slog i telefonkatalogen
efter numret till Radiumhemmet.
Jag funderade
mest på om jag hunnit
med allt som jag
planerat:
(Inte skaffa barn. Check.
Doppa tårna i havet från en brygga. Check.)
Äsch, listan kan
göras så mycket längre
men
det var så
långt jag hann
innan
mor
gav mig numret
till husläkaren.
Igår var alla
lediga på
sjukhuset
så ringde i
morse
("Lägg inte på luren, det är bara nitton personer
före dig i kön.'")
och jag har inte cancer
(snarare en inflammation
i något så jävla obetydligt
som en talgkörtel. Tjoho!)
I dag är det mer
av Madicken-firar-jul-igen
och-Lilla-spöket-Laban-stämning
innanför husväggarna.
Och jag längtar lite grann
efter plugget
och några
veckors
oledighet.
Två dagar till nytt år, eller vad fan. Tre dagar kanske det är till och med.
det var julgröten,
mandlarna och russinen
i glöggen
eller Julen Själv
som framkallade
någon slags
oordning
bland hormonerna
i min kropp.
Konsekvensen
blev i alla fall
(ja, förutom ett tämligen
deprimerande inlägg)
jävligt många
tårar.
Jag grinade som en unge
som inte får sin vilja
igenom på Konsum.
Åt vad?
Ja, det vete tusan!
Åt Stadsmissionens reklam.
Åt mina lår
(även om jag kan tycka att de
är rätt trevliga ibland - i motljus till exempel,
och när man väntar på bussen och termometern visar
under noll.)
Åt den förbannade förgängligheten.
Att allt försvinner.
(Det är bara att bläddra i telefonboken
i mobilen.
Hur många i den listan som
jag inte längre ringer till.
Fast sen finns det ju Andra också - tack gode gud för det! -
som jag ringer.)
Jag lyfte på locket
till en glasburk
med torkade blommor i
och ja,
den doften fick
mig att
minnas
Allt Det Som Inte Längre Är.
En del människor blir
så vackra
när de gråter,
vissa kvinnor till exempel.
Jag blir ett albinorussin.
Det har säkert också
med hormonerna
att göra.
(Nya tag i morgon!)
Annandag jul
knäck i massor,
mensvärk
i massor.
(Röda gardiner,
röda trosor
liksom.
Tjohej!)
Och den här julen
är snart över.
Det känns bra
på något vis.
För snart slår
krokusarna
ut och
kommunfarbröderna
och kommungummorna
dundrar fram
i sina sopmaskiner
och blåställ
för att blåsa rent
trottoarerna
från vinterns grus
och smuts.
Man kan glida
fram i ett par nyinköpta
färgglada
sneakers genom stan
(okej, genom Stureby då
- som är mitt eget ghetto,
mitt eget
femtiotalsparadis - )
och känna att man
bär världen -
det förbannade ansvaret
över den här jorden! -
på de (nästan, nästan!)
ännu späda tonårsaxlarna,
och känna
den underliga
känslan av
att man faktiskt
klarar av det.
Nu funderar jag lite
över vad jag verkligen ville säga
med det här inlägget.
Att julen är lite
för överskattad
kanske,
eller att knäck
kan vara himla segt.
Eller att våren är
att föredra
framför vintern.
(Kanske.)
Nåväl,
sorry tomten, i vilket fall.
Julafton för fan
