Konsten att vara vänner
Jag ringer
till min farmor ibland.
Mest är det
för att höra
att
Allt Är Som Det Ska.
Och det brukar det oftast vara.
Mina farföräldrar
kan hantera både internet,
och sms-
funktionen på
mobilen.
I somras
fyllde de sjuttio år
och då fick
de en boll
som man kan balansera
och göra konster på.
Det ska stärka
musklerna
i både vader
och lår.
Men!
(Jo, det finns alltid ett men)
Alltid när jag ringer
frågar
farmor - och det är
oftast farmor,
farfar är för
feg -
hur det går
med
Kärleken.
Och jag vill plötsligt
lägga en pizza
och ta livet av mig
på samma gång.
Mest är det för att farmor
inte vet
hur hon ska
förhålla sig
till sitt (enda)
homofilbarnbarn när det
kommer till
det där
med kärlek.
Hon använder ordet
vän
(ja, polare, kompis, lekkamrat)
när vi pratar.
Det låter ungefär så här:
"Johanna, umgås du med flera
vänner nu, eller med en enda?"
"För tillfället är vi många
vänner."
(Vad det nu betyder).
En annan gång:
"Johanna, har du någon vän för tillfället?"
"Ja, jag träffar en tjej nu, och hon är fin som margarin."
Så.
Slutklämmen.
Om det nu finns någon
är att
ordet
kan ha flera
innebörder:
Ihop med en vän
kan man
hinka hallonsaft
och äta torra mariekex,
ha lårgnugg
med i soffan
när det regnar
ute.
Och
så finns det
vännen
som man
gärna skulle vilja
gnugga
mer
än bara låren
mot.
Och jag tror
(tror, tror, tror innerligt!)
att det är
en sådan
vän som
min farmor
syftar på.
Allt annat vore
djävulskt
pinsamt.
