Onsdag
Satt på biblioteket
igår, mittemot
en ung grabb och tös.
Tösen hade problem
med matematiken
"Jag fattar inte ett jävlans skit!"
och grabben försökte
hjälpa.
Jag tror aldrig jag har sett
någon med
ett sådant enormt
tålamod.
Två timmar tog det
innan tösen
vände blad i boken.
Och hela tiden grabbens
pedagogiska stämma:
"Men tänk såhär: du har en fruktskål med
tjugo bananer och tolv mandariner..."
Medan jag kikade
över kanten på min (jävligt tråkiga!) bok
undrade jag:
vad får du egentligen ut av att sitta
och hjälpa den där bruden?
Sedan fick jag en massa bilder i huvudet
som framkallade
röda öron.
Måndag
Väderleksrapport till alla skogs - och vildmarkskåta:
Det är spöregn och har varit
hela dagen.
Glöm inte regnstället och ett extra liggunderlag. Det lär bli
blött i tältet.
Torsdag
på min nya kärlek.
En Husqvarna från 1968.
Hon spinner som en katt.
Det var nämligen så att far ville ha
sin gamla symaskin
tillbaka.
("Kan behöva sy lite nya gardiner
när vi har flyttat.")
Himla tomt blev det
på köksbordet när hon försvann.
Men så ringde mor och
berättade att hon hade
hittat en gammal dam
i ett skyltfönster
som såg så ensam
ut, och som dessutom
inte kostade alltför mycket:
1700 kronor.
Jag tog de sista sparade kronorna.
Till symaskinen medföljde
en jävligt rolig
instruktionsbok.
Svartvita fotografier
på behärskade kvinnor
i vida kjolar och pumps.
Själv sitter jag i bara mässingen
och skriker könsord så fula
att de hade blivit censurerade
med pip-ljud
om mitt liv hade varit
en amerikansk tv-serie.
Slutsats: mycket har hänt sedan 1968
och Johanna borde
sluta att säga fitta och kuk
så fort tråden
tar slut på rullen.
Onsdag
Våren är bra på många vis,
man kan till exempel sola
tills man blir rosa som en
gris.
Tisdag
har man inget socker
hemma kan man
låna en kopp
och har man låst
sig ute
kan man knacka försiktigt på
sin grannes fönster
och han kommer och öppnar
i bara morgonrocken.
Men ibland, ja, ibland
kan grannar
vara som icke-nerspolad skit i
toaletten.
Efter lite för mycket oväsen,
orsakat av en alltför
ivrig far med borrmaskin i högsta hugg
("Jo, men det här fixar jag jävligt fort!")
en krånglig
säng att skruva ihop,
och en klocka som
börjar närma sig halv elva på kvällen,
ringer min granne
på dörren
och undrar - väldigt irriterat - om vi håller på och bygger om lägenheten.
Numera (tre dagar har gått sedan Detta Fruktansvärt Pinsamma)
smyger jag som en
tyst spion i trappuppgången
och har alltid nyckeln
med mig.
Ett nyinköpt
paket socker gör sig
hemmastatt i skafferiet.
Måndag
plus tolv grader
och regnet gör nästintill
osynliga spår
på varenda mjuk
barnakind.
Allt som flyger omkring
och virvlar i luften
vill man dra i sig:
den blöta asfalten,
alla vitsippor och blåsippor,
äppelblommorna
som krupit ur sina höljen
alldeles för tidigt i år,
(explosion!)
ja, till och med björkens
gula hängen
som får en att grina
vill man andas in,
få ett minne,
ett avtryck av.
Onsdag
när det enda rätta
-egentligen-
är att krypa till sängs och låta
ögonen falla ihop över kinden.
Håll till godo med grabben.
Påskdagen
Har ständigt sällskap för tillfället,
uppsatsen är som en jobbig
hund man har i hälarna,
ett jävla tuggummi
under skosulan
som man bara vill dra av mot närmsta
trottoarkant.
Ingen rast, ingen ro. Eller hur det nu är man säger.
Skulle vilja sova i sisådär
sjuhundrafemtio år.
(Eller dansa den galnaste dansen.)
Fredag
Har lärt mig hur man
infogar youtubeklipp
till denna eminenta
blogg.
Jag är ett barn av min tid.
Söndag
Pollenallergin har slagit till
med full kraft:
det ser ut
som om jag har
tittat på en mycket
sorglig film
mycket länge.
Men det är väldigt vackert,
när allting blommar.
(Och himla tur att Apoteket ligger så nära!)
Tisdag
Var och lånade
böcker idag på ett
bibliotek jag annars aldrig
besöker.
Tog en nummerlapp till infodisken
och märkte på en gång
att det var något
som fattades hos bibliotekarierna,
(jag tror det kallas Empati och Medkänsla),
de var jävligt ovänliga helt enkelt.
Jag tänkte medan jag väntade
på hjälpen som aldrig kom
att:
"Ni var säkert såna ungar som vred om öronen flera hundra varv
på era småsyskon och tvingade klasskompisarna
att äta hundskit,
ni var säkert såna ungar som njöt av att dra
vingarna av en oskyldig fluga i
ett fönster,
som tyckte om att klubba mulliga humlor
med pappas hammare
och sen skrattade rått
åt ert påhitt."
Längre än så kom jag aldrig i listan över
Onda Ting Utförda Av Jävliga Bibliotekarier,
för då fick jag plötsligt hjälp.
Och av vem?
Jo, av en bibliotekarie
som jag känner igen
från mitt hembibliotek!
Hon hade en stickad
kofta i himlens alla färger,
strumpbyxor i lila ull
och glasögon på näsan.
Bibliotekarie-outfiten satt som en smäck på henne.
Jag blev helt varm
i bröstet och tänkte
att:
"Än finns det hopp för mänskligheten!"
(Jo, jag fick mina böcker tillslut.)
Hej dagboken!
villigt (men med mycket röda öron) att
Bloggen har förvandlats till en Dagbok
utan något egentligt
viktigt innehåll.
Hör bara:
"Den här veckan har vi hemtenta och allt känns pest."
(Det finns alltför många sådana inlägg.)
Och jag som hade
någon slags förhoppning om
(nu håller öronen på att brinna upp)
att skriva om Sånt Som Verkligen Betyder Något.
Ibland befinner sig Verkligheten jävligt långt ifrån, hmm...Overkligheten.
Konsten att stöta ihop med någon man gillar
ja, det kan vara vem som helst:
en möjlig livskamrat,
påven
(varför man nu skulle vilja stöta ihop med
den karln - förlåt alla katoliker -),
en bortglömd och saknad vän,
Lisbeth Salander (ja, tack, om hon vore ödmjukare)
då ska man tänka att man
inte
vill träffa personen.
Nu hajar ni förmodligen till,
måste läsa om en rad.
Men jo, ni läste rätt.
Man ska tänka:
"Jag vill inte, inte, inte
träffa en trevlig tös* idag"
och då kan jag lova er
att ni
kommer att göra det.
Universum uppfattar nämligen inte
ordet inte.
Det säger i alla fall Thomas Di Leva
och honom tror jag på.
Egentligen är det ganska enkelt att bevisa
(ni har säkert varit med om det själva):
när man kliver på en
buss till exempel, och man vet
att det finns en risk att
man möter en person
man tycker är himla jobbig
(för att hon eller han går i samma skola, har samma schema
eller något annat som gör att chansen är ganska stor att personen också väljer
SL just den dagen, just den tiden)
ja, då får man
nästan alltid rätt.
Hemligheten ligger i att vända livets små jävligheter
(tvingas gnugga låren med dum jävla före detta skolkamrat och lyssna på tomt jävla ego-prat
på iskall SL-buss en måndag)
till något fint.
Just nu vill jag gärna träffa
sångaren i Bo Kaspers Orkester
för att han har trevlig Piteå-dialekt
och sjunger väldigt bra.
Ska ägna hela dagen
åt att tänka
"Käre gud, låt mig inte, inte, inte
träffa sångaren i Bo Kaspers Orkester."
and I will.
Over and out.
*tös kan ersättas med valfritt annat ord, exempelvis "grabb", "hårig apa", "Norges utrikesminister", "Papa Dee "
Onsdag förmiddag
Två karlar är i lägenheten
för att limma ihop balkongen,
(det har varit ett himla krångel med
den där balkongen!)
och de har varit här
i snart fyra timmar
fast de lovade att
"det här kåmmer att gå
veldigt, veldigt fårt!"
De är från Latinamerika
tror jag, snackar i alla fall
spanska med icke-Spaniendialekt.
"Hola amigos!"
Det är första dagen man kan
ha tunnare jacka
och man sitter
inne och pillar
sig i naveln,
kollar hemtentan
och är en trogen
sponsor av youtube.
Värdelöst läge.
Jag funderar på om man
inte borde åka
och kolla läget
i sin gamla hemstad.
Konstigt,
pendeltåg
har en terapeutisk inverkan
på själen.
Det är något visst med
skenornas gnissel mot rälsen,
musik i öronen
och slitna säten.
Eller så är
det jag som har en alltför
romantisk bild av SL.
Tisdag
Den här veckan liknar de flesta andra veckor när det är kaos i skolan:
Disken är i en enda hög på diskbänken
och huvudet som när man har klivit av Nyckelpigan
på Grönan
(det är den enda attraktion jag vågar åka för fan, så skratta inte!):
allting snurrar och man undrar
om man någonsin kommer att bli
människa igen.
Rakade benen idag och målade tånaglarna.
(Måste jobba med min brudiga sida.)
Nu är rakhyveln slö som en
gammal överanvänd flintasten
(eller som min bror när man
ber honom dammsuga).
Det säger mer om mina
ben än om rakhyveln
om jag ska vara ärlig.
(Bahamas djungler nästa!)
Konsten att vädra ett par fötter
Jag blir lika förvånad varje vår,
över ljuset allså,
att det plötsligt kommer farande
(som ettagluttarna
kommer farande över skolgården
inför det första sommarlovet)
och över mörkret:
att det går och gömmer sig
i något hörn av världen
och stannar där
till slutet av augusti.
Det gör en befriande
glad.
På våren får
man tankar om
Sådant Man Så Gärna Vill Göra Men Inte Hinner Eller Vågar.
Jag vill packa en korg
med prickikorvsmörgåsar och kaffeporslin,
klättra upp på
ett berg någonstans
och vädra fötterna från vinterns trånga skor.
Hälsa på tanterna på hemmet igen,
boka en biljett på
ett regionaltåg
och insupa Sverige,
ja, själva svenskheten
tillsammans med SJ.
(Jag, nationalist? Ja, ibland så!)
I alla fall när det kommer till
sommarhagar,
sill på midsommar
och gamla Ulf Lundell-dängor.
Det är såndant jag skulle
kunna gå i döden för.
Eller skriva en upprorisk
text om.
Onsdag och ett grattis i förskott
Detta är alltså
istället för en riktig tårta:
Grattis till Fina Martina på födelsedagen
lite i förskott!
Jag försökte mig först
på en pannkakstårta i
Paint
- den här tårtan har redan använts en gång i ett annat inlägg nämligen, det har funnits fler födelsedagar att fira -
men pannkakorna
fick formen av gula spyor
som gjorde att jag tappade självförtroendet litegrann.
Man får ta vad man har helt enkelt.
Sjätte bilden i sjätte mappen
Okej.
Jag antar utmaningen.
Det här är den sjätte bilden i den
sjätte bildmappen i min dator.
För den som inte kan tyska:
"Berlinmuren 1961-1989"
Bilden togs för (ja, vad fan blir det nu)
två år sedan, våren 2007, strax före studenten.
Klass SK3 besökte Berlin för
att titta på arkitektur och gå på museer.
Så lydde den officiella versionen.
Egentligen var vi där för
att dricka billig öl
i buteljer höga som gummistövlar:
"Ein kleine bier, danke"
(Kleine betyder liten på tyska. Tänk bara! Hur stor är då inte en stor tysk öl?
Serverad i ett nedmonterat stuprör?)
Berlin var i alla fall en fin stad,
där det var lätt att gå vilse.
Jag höll min kompis i
handen hela resan.
(Vi kom hem välbehållna.)
Konsten att koka kaffe
Det är något
med golvet i köket,
saftglasen i skåpet över diskbänken,
vaserna och kopparna,
alla tallrikar
och Johanna
som inte går ihop.
Alltså:
Johanna + ömtåliga grejer (koppar, tallrikar, glas, vaser) + ett köksgolv i klinker
= En Stor Jävla Katastrof Blir Oundviklig
Senaste offret är Kaffebryggarens allra käraste vän, Kannan.
(Ja, de har ingått partnerskap, jag var vigselförättare.
Inget märkvärdigt, men ändå.
Kokaren är arg!
Inte konstigt: jag har ju dödat hans partner. )
Undrar stilla
om
det går att köpa lösdelar till kaffekokaren,
eller om jag måste investera i en helt ny.
Det har jag fan inte lust och inte
råd med.
En annons då?
Eller Kanna på postorder?
www.ensammakaffekannorsökernytthem.com
"Trevlig Kanna sökes
till ensam, sorgsen Kaffekokare"
Den förra gick i en miljon
bitar
då Klantig Ägare råkade hiva den i stengolvet.
(Ska inte hända igen.)
Fredag (ännu ett biblioteksinlägg)
idag
för att lämna igen böcker om
en galning
(Carl Fredrik Hill)
och för att låna
nya
om en annan
(Gustaf Fröding).
Känns som att jag håller på
att bli galen själv.
Personalen på Falafelkungen
känner igen mig
(de står alltid och röker när jag går förbi).
Jag vet att de smider otäcka planer.
Nu ska jag dränka
mina rädslor
i sprit.
(Fröding gjorde likadant
och se hur det gick för honom)
(Han dog i något så konstigt
som diabeteskoma,
men innan hade han blivit
omhändertagen
av den vackraste tösen
på något hospital.
Hon blandade whiskey och grädde
och portionerade ut till gubben
när abstinensen gjorde sig påmind.)
Det är också ett öde.
