Iskubens hem är i frysen

Jag vet inte om
det var julgröten,
mandlarna och russinen
i glöggen
eller Julen Själv
som framkallade
någon slags
oordning
bland hormonerna
i min kropp.
Konsekvensen 
blev i alla fall
(ja, förutom ett tämligen
deprimerande inlägg)
jävligt många
tårar.
Jag grinade som en unge
som inte får sin vilja
igenom på Konsum.
Åt vad?
Ja, det vete tusan!
Åt Stadsmissionens reklam.
Åt mina lår
 (även om jag kan tycka att de
är rätt trevliga ibland - i motljus till exempel,
och när man väntar på bussen och termometern visar
under noll.)
Åt den förbannade förgängligheten.
Att allt försvinner.
(Det är bara att bläddra i telefonboken
i mobilen.
Hur många i den listan som 
jag inte längre ringer till.
Fast sen finns det ju Andra också - tack gode gud för det! -
som jag ringer.)
Jag lyfte på locket
till en glasburk
med torkade blommor i
och ja,
den doften fick
mig att
minnas
Allt Det Som Inte Längre Är.

En del människor blir
så vackra
när de gråter,
vissa kvinnor till exempel.
Jag blir ett albinorussin.
Det har säkert också
med hormonerna
att göra.

(Nya tag i morgon!)