Iskubens hem är i frysen

Jag går in i skogen, mellan träden.
Möter ingen på stigen.
Bakom mig:
Min egen mörka skugga och vår labrador som börjar bli gammal nu.
Hans krumma ben och mina håriga.
Vi går inte långt, men jag hinner
höra  
göken
och trampa sönder
en snigel.
Det blir ett
svart och blött sår
på stigen.
Kross från snigelhuset under min sandal.

Till O:

Du är en liten svart snigel:
kommer alltid tre timmar
efter avtalad tid.
Jag är en gepard.
En stressad hackspett
som flyger mellan träden.
En harunge på flykt
från räven:
hjärtat som en liten hård
hasselnöt i bröstet.
När vi går tillsammans
längs trottoaren saktar
jag mina hackiga fågelsteg
och din snigelgång blir mjuk
och snabb.
Någon sa:
”Att leva i tvåsamhet är som att landa
en rymdraket på månen:
läskigt, svårt och väldigt farligt.”
Men det är ljuvligt också.
När jag står rak i ryggen
med rymdhjälmen under armen,
torkar svetten ur pannan
och blickar ut över universums svarta hav.
När jag sätter ner en flagga i en planet
ingen förut har besökt.
I was here.
Bredvid mig Den Bästa (Snigel-)astronauten
i dunig overall
och med lika svettig panna.