Vi gick en promenad
Jag gick en promenad med honom i dag.
Vi tog svängen genom skogen för där är det tyst, man kan höra vinden genom grenarna och löven.
Jag hade kameran med mig och hela tiden "Johanna, ta en bild på mig när jag hämtar den där pinnen!", "Johanna, ta en bild på mig när jag spelar död." "När jag klättrar uppför kullen och ner igen."
Jo, tack. Det blev tre rullar.
(Han ska ha dem till Facebook,)
Ja, tack då.
Nu är den över. Sommaren. Jag gråter alltid sista dagen på sommarlovet, har alltid gjort.
Står i duschen och spolar tills varmvattnet är slut och gråten. Sedan stänger jag av och torkar mig. Då vet jag att hösten har kommit:
Välkommen.
Och hejdå kära du.
Tack för myggbetten och skrubbsåren på knäna, den svaga brännan på ryggen. För timmarna på balkongen.
(Obs, obs! Det röda i flaskan är näsblod utblandat i T-sprit. Inget annat.
En motvikt till min extrema mesighet.)
Kärlek
Guldlock och Ronja Rövardotter.
Lindgren glömde visst att skriva den historien. Eller så kom den bort på förlaget.
Nåja, Rövardotter har som synes struntat i att raka sig. Men vi förlåter henne. (Hon är ju trots allt uppväxt i en borg i urskogen med ett gäng kriminella karlar. Och då blir man, ja..., som man blir.)
She's the man, helt enkelt.
För de allra flesta
För en del,
(tänk: gamla damer med spetsiga paraplyer och näsor,
äldre herrar med snäva perspektiv)
är livet
valet mellan Felix och Findus.
Kassar i plast
eller
papper.
På Ica.
För andra:
(pilska tonårsgrabbar - testosteronet, en flugsvärm, en gasexplosion,
en reaktorolycka.)
är livet
ett evighetslångt
knullmaraton.
(Ut, in, ut!)
För ballongföraren
är livet
detsamma som
fotogen
och bristen
på stillhet
i luften.
För många,
(frivilligt barnlösa, plattångsberoende, ljudtekniker,
kärlekskranka)
är existensen inte
mer värd
än ett par
järn en fredagkväll,
ett smärtbefriande
piller
i samma sekund som
mensen gör
entré.
Säger
"Hej, nu är jag här igen. Och jag ska få dig
att minnas
varför du önskar att
du aldrig föddes
till kvinna."
För väldigt många,
(jag skulle säga
för
de allra flesta
människor
- brevbärare, bankirer, lärare, fabriksarbetare, kassörskor och kassörer,
båtmaskinister, trumpetare
och så vidare
i all oändlighet),
är livet
ett spel
utan vare sig
Regler
eller
Facit.
Saker man behöver
Ett tips till alla nariga tanter (och gubbar). Se till att införskaffa lypsyl! Kan vara bra att ha under kalla höstdagar. Och vinterdagar med för den delen. Läpparna spricker fortare än vad man tror. Byxorna med. Om man äter för mycket.
(Glasögonen på bilden har inget med texten att göra.)
Inbjudan
När jag blir gammal,
sisådär förti.
Mina knän en aning krökta,
ryggen likaså.
Brösten två
platta påsar.
På magen.
Småfet förstås,
Och sockersjuk. Typ två-diabetes.
("På grund av oansvarigt leverne " i min journal
hos doktorn).
Jag har fyra katter, kanske fem.
Och de sover i min säng
om nätterna.
De står med nosarna uppvända
och jamar
men lämnar mig aldrig
(trots att tomten saknar
både staket och grind).
Inga barn har jag
(för mycket skötsel,
pyssel,
pill.)
Stålar däremot.
Det har jag!
Och jag har dem i en sportbag
på vinden
(eller i källaren, det spelar ju en mindre roll.)
Litar inte på bankväsendet, det korrumperade.
På onsdagarna går jag till
den lokala idrottshallen
och tränar magen, låren,
rumpan
till rytmen av
Eric Prydz "Call on me"
och andra
mer eller mindre skräckframkallande
Friskis och Svettisdängor.
Sex, det har jag inte alls.
Jag har mina blommor
i trädgården
och korsstygnsbroderiet.
Det sista tar upp all ledig tid.
Så.
Om du ännu finns kvar
när det här sker,
(ja, saker kan ju hända),
skulle jag bli glad om
du svängde förbi.
Jag har kaffet klart.
Välkommen.
