Två dagar till nytt år, eller vad fan. Tre dagar kanske det är till och med.
det var julgröten,
mandlarna och russinen
i glöggen
eller Julen Själv
som framkallade
någon slags
oordning
bland hormonerna
i min kropp.
Konsekvensen
blev i alla fall
(ja, förutom ett tämligen
deprimerande inlägg)
jävligt många
tårar.
Jag grinade som en unge
som inte får sin vilja
igenom på Konsum.
Åt vad?
Ja, det vete tusan!
Åt Stadsmissionens reklam.
Åt mina lår
(även om jag kan tycka att de
är rätt trevliga ibland - i motljus till exempel,
och när man väntar på bussen och termometern visar
under noll.)
Åt den förbannade förgängligheten.
Att allt försvinner.
(Det är bara att bläddra i telefonboken
i mobilen.
Hur många i den listan som
jag inte längre ringer till.
Fast sen finns det ju Andra också - tack gode gud för det! -
som jag ringer.)
Jag lyfte på locket
till en glasburk
med torkade blommor i
och ja,
den doften fick
mig att
minnas
Allt Det Som Inte Längre Är.
En del människor blir
så vackra
när de gråter,
vissa kvinnor till exempel.
Jag blir ett albinorussin.
Det har säkert också
med hormonerna
att göra.
(Nya tag i morgon!)
Annandag jul
knäck i massor,
mensvärk
i massor.
(Röda gardiner,
röda trosor
liksom.
Tjohej!)
Och den här julen
är snart över.
Det känns bra
på något vis.
För snart slår
krokusarna
ut och
kommunfarbröderna
och kommungummorna
dundrar fram
i sina sopmaskiner
och blåställ
för att blåsa rent
trottoarerna
från vinterns grus
och smuts.
Man kan glida
fram i ett par nyinköpta
färgglada
sneakers genom stan
(okej, genom Stureby då
- som är mitt eget ghetto,
mitt eget
femtiotalsparadis - )
och känna att man
bär världen -
det förbannade ansvaret
över den här jorden! -
på de (nästan, nästan!)
ännu späda tonårsaxlarna,
och känna
den underliga
känslan av
att man faktiskt
klarar av det.
Nu funderar jag lite
över vad jag verkligen ville säga
med det här inlägget.
Att julen är lite
för överskattad
kanske,
eller att knäck
kan vara himla segt.
Eller att våren är
att föredra
framför vintern.
(Kanske.)
Nåväl,
sorry tomten, i vilket fall.
Julafton för fan
Torsdag
Vi var på tomten
med Lantmäteriet
och de slog i
stolpar
i jorden
för att exakt
ta reda på
tomtgränsen.
Det är tydligen viktigt sånt där.
Jag drog
på mig
pappas gummistövlar
och gick två
kilometer
på grusvägen
som ledde bort
och in
i skogen.
Hälarna brände
som eld efter
femhundra meter,
- jo, jag mätte någorlunda -
och mp3:n hade jag inte med mig.
Den gick i graven i går.
(Jag hade på känn
att det skulle hända,
den hade varit hängig
så länge.)
Bara
Ljudet Av Ingenting Särskilt
i öronen och vinden
i luften
alltså,
tårarna i ögonen,
den bruna leran upp till vaderna.
Jag har haft tråkigare torsdagsmornar,
men sällan
lugnare.
Hann tänka det jag inte
hunnit att tänka på
den senaste månaden.
Rekreation kallas
det visst.
Återhämtning.
Labradåren
med den ännu inte
utredda bokstavskombinationen
i blodet
(damp, adhd - ja, något
har han!)
störde friden en aning.
Jag förlåter
honom.
Onsdag
julkort, ett nästan
A4-stort
med en tomte
på i en snöklädd
skogsbacke.
När jag fick kortet - det var igår -
tänkte
jag att
"Åh, så här ska det alltid vara!"
Det behövs så lite
för att börja
grina.
(Av glädje.)
Upplysning:
Jag är en kamouflerad pensionär
med jävligt många töntintressen.
Julkort är ett av dem.
Bernette, mitt senaste hångel
Jag har lånat
symaskinen
av mor och far.
Hon heter Bernette,
nån jävla fransk
modell.
Jag kallar henne för Nettan.
(Det blir liksom mer Svensson över
det, och är dessutom enklare
att uttala.)
Har haft en hög med
kläder i garderoben
som jag tänkt sy
på länge:
en klänning
med fel längd,
en väst
och en kofta.
Ikväll blev det av.
Det var något i
mig
- kreativiteten kallas det visst -
som fick mig att sätta igång.
Har suttit sedan sexton noll fyra
(16.04) - jo, jag har tagit tid!
och låtit Nettan spinna
som en katt.
I början klappade
jag henne:
"Fina Nettan, duktiga Nettan.
Det här går så bra."
Sedan blev det mer
fitta och kuk
och jävla satans
maskinfan
vid köksbordet.
Och inte så
mycket smek.
Men jag tycker om henne
fortfarande,
inte som innan kanske,
men det gör nog
inte hon heller.
Tycker om mig,
menar jag.
Jag har ju trots
allt kallat henne
det fulaste
en kvinna kan kalla
en annan kvinna:
F-ordet,
framstjärtsordet.
(Men den grövre varianten
då.)
Torsdag
varit den tråkigaste
torsdagen
på jag vet
fan inte hur
länge.
Har somnat
med Filosofins historia
i armhålan
två nätter
i rad nu.
Det börjar
kännas som
ett riktigt
intimt
förhållande.
Och jag gillar att
han är
så tyst hela
tiden, Nordin.
Det är liksom
jag som sköter snacket.
Fast på fredag
gör jag slut.
Och i fortsättningen kommer
han att få sova
på soffan,
eller ja,
i bokhyllan då,
inklämd
mellan
Liedman
och de andra grabbarna.
(Men det vet han inte
om än, den jäveln,)
Jag planerar hur jag ska
lägga upp det.
Själva avskedet.
Som det brukar låta kanske
(i alla filmer, sånger, sagor):
"Vi måste prata du och jag."
Måndag
Det närmar sig jul
och kort
ska skickas
till släkten.
Mor fick
en idé hon aldrig
fått förr:
"Vi tar ett kort på oss själva! Då får alla
se hur vi ser ut nu för tiden. Ta på en fin tröja,
kamma håret och sätt er i soffan!"
Klick.
Fy i helvete så fult.
Vi ser ut som ett
gäng svettiga gamla
bävrar
på ett bävergruppboende.
Och jag är läskigt
lik min far.
(Med skäggstubb och allt.)
Så:
God jul då,
kära släkt!
Håll till godo.
Torsdag
När man var liten,
sisådär
fem, sex år
fick man kladda
med kola
och pepparkaksdeg
utan att någon
blev arg.
Stoppa fingret
i näsan och dra
ut fångsten,
leka mamma,
pappa, barn
utan minsta
antydan till ångest.
(För det var ju aldrig
På Riktigt.)
Nu
(när man är sisådär
tjugo)
ska man
kunna byta filtret
i ugnsfläkten,
fylla i blanketter
och ringa
skattemyndigheten,
man ska ha lärt
känna sin kropp,
varenda hudflik
och födelsemärke,
alla knappar
och varningslampor.
Var de sitter.
Och helst ska man
ha lärt känna
En Annan Människas
(- i sagorna kallas hon visst
livskamrat, käresta, mitt älskligaste risgryn! -)
fulheter
och finheter.
Hur,
var!
man ska klämma,
vrida,
pilla.
Och jag undrar stilla:
I det jävla örat eller?
Terapi
Listan är en snodd en.
Ensamhet kan vara som ett skavsår
Min kritiska röst är sällan tyst
Att fly från sin kritiska röst kan vara knepigt
Tänk att man finns! Tänk att man kan älska, få bli älskad, känna, andas!
Om jag fick bestämma skulle varenda unge/kossa/farbror få känna sig fri
Jag vill vara en som står upp för sig själv
När ingen ser mig då fiser jag
Jag längtar efter sommaren och att få gnugga kinden mot en klippa vid havet
Ibland vill jag bara dö (eller åtminstone sova i flera år)
Egentligen vill jag bli konstnär
Det är viktigt att en vän lyssnar och garvar åt ens skämt
Man måste anpassa sig för att överleva, säger Darwin
Innerst inne tror jag på människans godhet och styrka
Jag gillar mig mest när jag är nyduschad och luktar Barnängens schampo
För att få vara med måste man engagera sig
Att få vara med är en ära
I mitt inre rum är det oftast stökigt
När jag känner mig ensam då äter jag pepparkakor
Hemligheter är svåra att bära på ensam, bättre att dela dem med någon nära
Är det normalt att önska att man hade en pistol inom räckhåll på Ica?
Att vara människa är en välsignelse och ett helvete
Längtan kan vara som värme för själen
För att tro på sig själv måste man vara en positiv idiot
Jag önskar mer än något annat att alla,
inklusive jag själv, får leva i harmoni.
