Om tio år
Komplimang
av älskvärd
manlig
homokompis:
"Om jag tycker lika mycket
om dig
om tio år
som jag gör
idag,
skulle jag bli glad om
vi kunde skaffa
barn
ihop."
Jävlar i havet.
Och jag som inte ens klarar av
att ta hand
om mig själv.
Hur fixa att
snyta,
krama,
pilla,
pyssla om,
ja, i all evinnerlighet
älska
en människa som man
aldrig tidigare
har
träffat?
Tvåsamhet
Var börjar vi?
Var börjar vi?
Svaret är att vi aldrig börjar.
Det är alltid något före:
trädet med svaga grenar
och en stam
där tusentals
boplatser, gömmor
ryms
är sprunget ur
fröet.
Uppåt och inåt
växer det.
Mot himlen.
Ur jorden.
Och rötterna?
Likadant med dem:
som ett vävt tyg
över jordskorpan.
Bäcken ur floden,
floden ur
rännilen,
rännilen ur
älven,
havet.
Ur dammen som sipprar och sörplar.
Och aldrig tar det slut,
aldrig tar vi.
Konsten att hitta rätt. Del 1
Konsten att hitta rätt. Del 2
Vek jävel
Det är vad jag är.
Förkyld när jag vaknade i morse.
Och det efter en öl och lite rumpgnugg på dansgolvet.
Det har uppdagats med andra ord,
det som jag vetat så länge:
Jag är inte längre ung!
Förkylning handlar om tre saker: Alvedon, halstabletter, snorpapper.
Illustrerar med en bild.
(Tacka mig vetja, AstraZeneca! För denna diskreta produktplacering.
Snart är jag kry igen!)
Det vankas födelsedag, minsann
I morgon smäller det, Emma!
Så se till att sova ordentligt.
Har ingen tårta att bjuda på, så du får hålla till godo
med en paintad så länge.
Och du fyller ju inte år förrän på lördag
trots allt.
(Dessutom visade det sig att tjugotvå ljus
blev tjugoen för många (på en tårta lika stor som en snusdosa).
Så jag tänkte om
och filade lite extra
på det enda som blev.)
Hipp, hipp hurra!
Att stryka tvätt
Dagen då jag berättade för min mor att jag
blir kär
i sådana med flätor
och bröst
stod hon och strök.
Det var handdukar mest,
dem vi hade på landet innan
vi lät det köpas
av det hurtiga pensionärsparet - de som ville
renovera om
och bygga
nytt.
Drottningholm nästa!
Så sa jag det.
Och jag tror det var
året innan
Åke Green
råkade haspla
ur sig något om
Cancer
och
Homofiler
i samma
utandning.
Året innan hade jag börjat
gymnasiet.
Jag var sjutton år.
"Jaha, det var väl inget.
Varför begränsa sig?"
Inte mer förvånad än
så,
inte argare.
Älskade mamma.
Matlagning
Jag är en jävel i köket. Om ingen kommer och stör förstås.
Då går det ofast åt helvete och jag får ringa 112. Det har hänt ett par gånger.
Hon i växeln känner igen min röst nu.
"SOS-alarm, vad har hänt?"
Jag: "Det är spisen. Den brinner."
Hon i växeln: "Det var inte bra. Har du prövat att kväva elden med en fleece-filt?"
Jag: "Nej, men jag springer och hämtar en nu."
Och jag rusar som en tetting genom lägenheten (Okej, det är en tvårummare så det går ganska fort.)
Jag hämtar en av mina favoritfiltar, en randig i lila och rött, och lägger den på lågorna.
När jag plockar upp luren har tanten på larmcentralen lagt på.
Jag letar reda på hennes namn i telefonkatalogen och ringer henne sedan varje natt i en veckas tid.
Liksom för att jävlas.
Vilse
Så många gånger jag har
traskat genom skogen,
myren,
marken.
Gått skallgång efter mig själv.
Lyft på varenda sten.
Ropat.
Mitt första försvinnande:
Pubertetens
Bottenlösa
Träsk.
Men jag drunknade aldrig.
Drog upp mig själv i
sista stund.
(Jag använde ett rep av tätaste
fibrer.
Grät när jag tillslut
hade mig i
famnen.
Så nära ögat!)
Alltför många människor finner aldrig
sitt jag.
De vandrar uttröttade över gärdesgårdar,
genom lundar,
under rotvältor,
"Var är jag, var är jag?"
i ett eko
mellan
björk
och
al.
Så när det tillslut
hittar sig själva:
(huttrande under en grans
vidöppna
kjol.)
Ett kärt återseende.
Ögonblicket då jag
fann mig,
en häpnad i ögonen,
(ja,
i alla fyra):
"Hej.
Är det
du
som är
jag?"
