Iskubens hem är i frysen

Så många gånger jag har
traskat genom skogen,
myren,
marken.
Gått skallgång efter mig själv.
Lyft på varenda sten.
Ropat.
Mitt första försvinnande:
Pubertetens
Bottenlösa
Träsk.
Men jag drunknade aldrig.
Drog upp mig själv i
sista stund.
(Jag använde ett rep av tätaste
fibrer.
Grät när jag tillslut
hade mig i
famnen.
Så nära ögat!)
Alltför många människor finner aldrig
sitt jag.
De vandrar uttröttade över gärdesgårdar,
genom lundar,
under rotvältor,
"Var är jag, var är jag?"
i ett eko
mellan
björk
och
al.
Så när det tillslut
hittar sig själva:
(huttrande under en grans
vidöppna
kjol.)
Ett kärt återseende.
Ögonblicket då jag
fann mig,
en häpnad i ögonen,
(ja,
i alla fyra):
"Hej.
Är det
du 
som är
jag?"