Iskubens hem är i frysen

På lördag är det årets sorgligaste
dag.
Allhelgonadagen.
Och då ska jag tända
ett ljus för
Dem Som Inte Längre Finns:
för
Älskade faster
som
tog sina saker
och gick.
För Stampe,
min tjocka gamla hare som jag hade
när jag var 
yngre,
och för alla
krökta gummor på hemmet
som somnat
in och
nu drömmer. 

Sädesärlorna flyger

ovanför taken.

Deras ungar

är mindre än mina

bröst,

smartare än hela världens

professorer.

(Ingen annan levande varelse kan

fånga en tusenfoting med bara näbben.)

Jag tänker att det finns en högre

mening

med livet.

Det handlar inte

om att

finna

den rätlinjigaste

gurkan,

den kallaste

broccoliförpackningen.

På Ica är alla mesar.

I en kö

av köer.

Tanterna i Stureby

har tappat tron på sig

själva.

Det handlar om att ta tillbaka vad man

förlorat.

All makt åt

damerna med löständer och

käpp!

Våren är bra på alla vis:

blottarna kan blotta

sig

utan att behöva frysa

om pungen
och

om rumpan.

Flyttfåglarna vänder hemåt.

Jag ser dem som en
väv

på himlen.

Det borde inrättas en
jourtelefon, 113,
för dem
som inte
kan sluta
älska
sina tidigare
kärlekar.
För snöänglar
som smälter bort
för fort.

En stödlinje
för pilska
damer:
- "Hej, det är Kerstin på
Radiumhemmet. Har ni fått in "Tantknull fyra"? - 
och oroliga tonårspappor:
"Det var Sören Karlsson här. Min son Rasmus har
knottror i rumpan. Kan han ha ärvt dem av mig?"

En chattsida för 
självmordsbenägna tunnelbaneförare
och för personer
med skärsår
på underarmarna.
(Myggbett, myggbett!)
För kvinnor
med smala
perspektiv
och midjor.

En organisation för
våldtäktsmän
med plötslig
impotens,
för blottare
med nakenskräck
och feber.

En förening för
ångerfulla nazister,
för kriminella som vill
säga förlåt
men inte kan.
För mörkrädda poliser
och vilsegångna
orienterare.

En
egen stad
för dem som aldrig
bott i någon.
För hångelsugna
och tatuerade
jurister,
som glömt
vad som är Rätt och vad som är Fel
i lagboken.  

Jag efterlyser
tabletter, jävligt starka sådana,
mot
överlägsenhet och skryt,
mot facebook-fanatism.

Jag kräver
särskilda busshållsplatser
för dem
som 
aldrig kan glädjas
åt någon annan,
för mammor
som slår sina
söner,
för söner
som slår sina mammor.
När de blivit för gamla
för att hålla
fasaden uppe.

Kliniker för ensamma
insekter.

För mördarsniglar
som inte känner för att
döda.

Man borde

bli lite mera
tuff

och
mjuk

på samma gång,
skaffa guldtänder

och

ett råare språk:

(shit och fan och satans bängballe

i ett kör.)

Tatuerade överarmar

och piercade bröst.

(Två tvinnade skruvar skramlandes i behån,

den hemmasydda.)

Skaka fram ett häftigt efternamn

ur en snusdosa

och bjuda laget runt.

Scarface

eller Al Pacino.

Ljuga mindre

och säga sanningen

oftare.

Stå upp för

sig själv

och för
mormor!

För släkten

som håller en om

axlarna,
de alldeles för späda.

Om ryggen

och rumpan,

den som 
man
tränar alltför sällan.

(Friskis och Svettis.

Vad är det?

Får jag inte

dansa

naken

vill jag

inte

vara

med!)

Man borde

hjälpa sina nära mer.

Dem man bryr sig om och beundrar.

Älskar för tusan!

Andas oftare,

(lugnare).

Njuta mer

av ljuset
mellan

träden

som faller i skuggor

på marken.

Och kliva ÖVER

daggmaskarna

som lagt sig för att vila på trottoaren och inte
PÅ

dem.

(Det råder liksom en skillnad

däremellan).

Man borde

släppa taget oftare

och inte göra som man alltid

gjort.

Bli bättre på att lyssna,

vissla,

hångla,

prata, tjattra, pladdra,
stilla viska
till varann.

Men
ibland
(eller hela tiden egentligen)

önskar jag att
vi
(världen, samhället,
de ledsna 
människorna)

kunde prata
mindre och

hångla

mer.

Det finns dagar då

jag önskar att

jag bar ett vapen i

fickan.

En pistol

eller ett gevär. 

(Psyket nästa!)

Dagar när jag letar

i telefonkatalogen

efter numret

till närmsta

plastikklinik.

Bokar tid.

Och bokar av.

För inga skalpeller

i världen kan

hjälpa mig

att acceptera
mina

Skav

och
Skämsligheter.

Det finns stunder när jag

undrar om jag inte är

spegelberoende,

själsligt försvagad,

ja, rent av

IDIOT.

(Nittioåtta plus tolv är lika med?)

Nätter när jag sitter

vaken

med Carlshamns gräddglass

i knäet

och

tittar på repriserna av

Oprah,

gråter.

Tillfällen när jag

kommer på mig själv

med att vilja sminka

hela universum

i en mörkt lila färg.

(Det bor ett emo i oss alla.)

Tidiga mornar

när jag önskar

att vi aldrig sålde stugan,

mornar

när jag skulle

kunna gå i döden

för

de ensamma grodynglen,

för att få känna en

sorgsen skogsstig

mot hälarna.

Dagar när jag åker hela linjen

mellan Hagsätra

och Hässelby strand.

(Jag tyckte att jag såg
Dig

kliva

på i Slussen.)

Och det finns andra dagar.