Konsten att skaka fram en dikt
Man borde
bli lite mera
tuff
och
mjuk
på samma gång,
skaffa guldtänder
och
ett råare språk:
(shit och fan och satans bängballe
i ett kör.)
Tatuerade överarmar
och piercade bröst.
(Två tvinnade skruvar skramlandes i behån,
den hemmasydda.)
Skaka fram ett häftigt efternamn
ur en snusdosa
och bjuda laget runt.
Scarface
eller Al Pacino.
Ljuga mindre
och säga sanningen
oftare.
Stå upp för
sig själv
och för
mormor!
För släkten
som håller en om
axlarna,
de alldeles för späda.
Om ryggen
och rumpan,
den som
man
tränar alltför sällan.
(Friskis och Svettis.
Vad är det?
Får jag inte
dansa
naken
vill jag
inte
vara
med!)
Man borde
hjälpa sina nära mer.
Dem man bryr sig om och beundrar.
Älskar för tusan!
Andas oftare,
(lugnare).
Njuta mer
av ljuset
mellan
träden
som faller i skuggor
på marken.
Och kliva ÖVER
daggmaskarna
som lagt sig för att vila på trottoaren och inte
PÅ
dem.
(Det råder liksom en skillnad
däremellan).
Man borde
släppa taget oftare
och inte göra som man alltid
gjort.
Bli bättre på att lyssna,
vissla,
hångla,
prata, tjattra, pladdra,
stilla viska
till varann.
Men
ibland
(eller hela tiden egentligen)
önskar jag att
vi
(världen, samhället,
de ledsna
människorna)
kunde prata
mindre och
hångla
mer.
