Konsten att vädra ett par fötter
Jag blir lika förvånad varje vår,
över ljuset allså,
att det plötsligt kommer farande
(som ettagluttarna
kommer farande över skolgården
inför det första sommarlovet)
och över mörkret:
att det går och gömmer sig
i något hörn av världen
och stannar där
till slutet av augusti.
Det gör en befriande
glad.
På våren får
man tankar om
Sådant Man Så Gärna Vill Göra Men Inte Hinner Eller Vågar.
Jag vill packa en korg
med prickikorvsmörgåsar och kaffeporslin,
klättra upp på
ett berg någonstans
och vädra fötterna från vinterns trånga skor.
Hälsa på tanterna på hemmet igen,
boka en biljett på
ett regionaltåg
och insupa Sverige,
ja, själva svenskheten
tillsammans med SJ.
(Jag, nationalist? Ja, ibland så!)
I alla fall när det kommer till
sommarhagar,
sill på midsommar
och gamla Ulf Lundell-dängor.
Det är såndant jag skulle
kunna gå i döden för.
Eller skriva en upprorisk
text om.
