Mina vader har päls
Det är sommar och humlorna vilar i gräset. Deras magar är bruna och runda. Jag följer stigen genom skogen. Har sandaler och pappas alldeles för stora shorts på mig, knäskålarna är bleka efter vintern. Vaderna har päls, men det gör inget. Jag möter ju ändå ingen här bland träden. Stigen är två kilometer lång, eller tvåtusenfemhundratrettiotre människosteg. Jag har följt den många gånger, många heta eftermiddagar har jag gått här och räknat. Stegen var fler när jag var yngre. Jag tog kortare kliv då. Kanske att de blir fler när jag är gammal och inte orkar sträcka ut benmusklerna. Det sägs ju att allting går runt, att man återigen blir ett barn när man passerar en viss ålder.
Humlorna ligger med magarna vända mot himlen. De vill ha ljus och värme precis som människorna. Jag har gjort en knut på den alldeles för stora tröjan, en glipa blek hud värms av solen. Kanske att jag blir en humla när jag är gammal, kanske att jag inte behöver kliva stigen fram utan istället får flyga med tunna humlevingar. Kanske att jag aldrig blir gammal, att min stig alltid kan mätas i precis tvåtusenfemhundratrettiotre Johannasteg.
Solglasögonen halkar ner på näsan, en repa över ena glaset gör att jag inte ser kopparödlan förrän jag nästan gjort mos av den. Jag visslar på en melodi jag vet att jag en gång kunnat namnet på. Det är så mycket man glömmer, inte bara namnet på en barnvisa.
