Tisdag
Var och lånade
böcker idag på ett
bibliotek jag annars aldrig
besöker.
Tog en nummerlapp till infodisken
och märkte på en gång
att det var något
som fattades hos bibliotekarierna,
(jag tror det kallas Empati och Medkänsla),
de var jävligt ovänliga helt enkelt.
Jag tänkte medan jag väntade
på hjälpen som aldrig kom
att:
"Ni var säkert såna ungar som vred om öronen flera hundra varv
på era småsyskon och tvingade klasskompisarna
att äta hundskit,
ni var säkert såna ungar som njöt av att dra
vingarna av en oskyldig fluga i
ett fönster,
som tyckte om att klubba mulliga humlor
med pappas hammare
och sen skrattade rått
åt ert påhitt."
Längre än så kom jag aldrig i listan över
Onda Ting Utförda Av Jävliga Bibliotekarier,
för då fick jag plötsligt hjälp.
Och av vem?
Jo, av en bibliotekarie
som jag känner igen
från mitt hembibliotek!
Hon hade en stickad
kofta i himlens alla färger,
strumpbyxor i lila ull
och glasögon på näsan.
Bibliotekarie-outfiten satt som en smäck på henne.
Jag blev helt varm
i bröstet och tänkte
att:
"Än finns det hopp för mänskligheten!"
(Jo, jag fick mina böcker tillslut.)
Hej dagboken!
villigt (men med mycket röda öron) att
Bloggen har förvandlats till en Dagbok
utan något egentligt
viktigt innehåll.
Hör bara:
"Den här veckan har vi hemtenta och allt känns pest."
(Det finns alltför många sådana inlägg.)
Och jag som hade
någon slags förhoppning om
(nu håller öronen på att brinna upp)
att skriva om Sånt Som Verkligen Betyder Något.
Ibland befinner sig Verkligheten jävligt långt ifrån, hmm...Overkligheten.
Konsten att stöta ihop med någon man gillar
ja, det kan vara vem som helst:
en möjlig livskamrat,
påven
(varför man nu skulle vilja stöta ihop med
den karln - förlåt alla katoliker -),
en bortglömd och saknad vän,
Lisbeth Salander (ja, tack, om hon vore ödmjukare)
då ska man tänka att man
inte
vill träffa personen.
Nu hajar ni förmodligen till,
måste läsa om en rad.
Men jo, ni läste rätt.
Man ska tänka:
"Jag vill inte, inte, inte
träffa en trevlig tös* idag"
och då kan jag lova er
att ni
kommer att göra det.
Universum uppfattar nämligen inte
ordet inte.
Det säger i alla fall Thomas Di Leva
och honom tror jag på.
Egentligen är det ganska enkelt att bevisa
(ni har säkert varit med om det själva):
när man kliver på en
buss till exempel, och man vet
att det finns en risk att
man möter en person
man tycker är himla jobbig
(för att hon eller han går i samma skola, har samma schema
eller något annat som gör att chansen är ganska stor att personen också väljer
SL just den dagen, just den tiden)
ja, då får man
nästan alltid rätt.
Hemligheten ligger i att vända livets små jävligheter
(tvingas gnugga låren med dum jävla före detta skolkamrat och lyssna på tomt jävla ego-prat
på iskall SL-buss en måndag)
till något fint.
Just nu vill jag gärna träffa
sångaren i Bo Kaspers Orkester
för att han har trevlig Piteå-dialekt
och sjunger väldigt bra.
Ska ägna hela dagen
åt att tänka
"Käre gud, låt mig inte, inte, inte
träffa sångaren i Bo Kaspers Orkester."
and I will.
Over and out.
*tös kan ersättas med valfritt annat ord, exempelvis "grabb", "hårig apa", "Norges utrikesminister", "Papa Dee "
Onsdag förmiddag
Två karlar är i lägenheten
för att limma ihop balkongen,
(det har varit ett himla krångel med
den där balkongen!)
och de har varit här
i snart fyra timmar
fast de lovade att
"det här kåmmer att gå
veldigt, veldigt fårt!"
De är från Latinamerika
tror jag, snackar i alla fall
spanska med icke-Spaniendialekt.
"Hola amigos!"
Det är första dagen man kan
ha tunnare jacka
och man sitter
inne och pillar
sig i naveln,
kollar hemtentan
och är en trogen
sponsor av youtube.
Värdelöst läge.
Jag funderar på om man
inte borde åka
och kolla läget
i sin gamla hemstad.
Konstigt,
pendeltåg
har en terapeutisk inverkan
på själen.
Det är något visst med
skenornas gnissel mot rälsen,
musik i öronen
och slitna säten.
Eller så är
det jag som har en alltför
romantisk bild av SL.
Tisdag
Den här veckan liknar de flesta andra veckor när det är kaos i skolan:
Disken är i en enda hög på diskbänken
och huvudet som när man har klivit av Nyckelpigan
på Grönan
(det är den enda attraktion jag vågar åka för fan, så skratta inte!):
allting snurrar och man undrar
om man någonsin kommer att bli
människa igen.
Rakade benen idag och målade tånaglarna.
(Måste jobba med min brudiga sida.)
Nu är rakhyveln slö som en
gammal överanvänd flintasten
(eller som min bror när man
ber honom dammsuga).
Det säger mer om mina
ben än om rakhyveln
om jag ska vara ärlig.
(Bahamas djungler nästa!)
Konsten att vädra ett par fötter
Jag blir lika förvånad varje vår,
över ljuset allså,
att det plötsligt kommer farande
(som ettagluttarna
kommer farande över skolgården
inför det första sommarlovet)
och över mörkret:
att det går och gömmer sig
i något hörn av världen
och stannar där
till slutet av augusti.
Det gör en befriande
glad.
På våren får
man tankar om
Sådant Man Så Gärna Vill Göra Men Inte Hinner Eller Vågar.
Jag vill packa en korg
med prickikorvsmörgåsar och kaffeporslin,
klättra upp på
ett berg någonstans
och vädra fötterna från vinterns trånga skor.
Hälsa på tanterna på hemmet igen,
boka en biljett på
ett regionaltåg
och insupa Sverige,
ja, själva svenskheten
tillsammans med SJ.
(Jag, nationalist? Ja, ibland så!)
I alla fall när det kommer till
sommarhagar,
sill på midsommar
och gamla Ulf Lundell-dängor.
Det är såndant jag skulle
kunna gå i döden för.
Eller skriva en upprorisk
text om.
Onsdag och ett grattis i förskott
Detta är alltså
istället för en riktig tårta:
Grattis till Fina Martina på födelsedagen
lite i förskott!
Jag försökte mig först
på en pannkakstårta i
Paint
- den här tårtan har redan använts en gång i ett annat inlägg nämligen, det har funnits fler födelsedagar att fira -
men pannkakorna
fick formen av gula spyor
som gjorde att jag tappade självförtroendet litegrann.
Man får ta vad man har helt enkelt.
