Konsten att gå vilse (och hitta tillbaka igen)
En del människor
fyller sina ryggsäckar
och kliver raka i ryggen
genom livet.
Inga stupande branter,
stockar att falla på,
grus att skrapa knäna mot.
Inga brännässlor i dikeskanten,
den alltför hala.
En del människor glömmer kompassen,
kanske inte ens packar någon.
Snärjer in sig i sig själva och andra.
Går vilse.
Skogsmullefanatikerna,
de jävla trädkramarna
säger: "Gå tillbaka dit du senast kände igen dig."
och jag vänder
om i mina kängor som skaver,
plockar upp mina tappade minnen.
Letar kännemärken i varje dammig vrå
av livet.
Tryggheten som en knotig hundraårig
ek i skogen,
rötternas vävda mönster i jorden.
Tömmer mina kängor
på smågrus och
knyter dem ännu
litet hårdare.
Fyller ryggsäcken,
tvinnar ut snöret till kompassen.
Hittar norr och mig själv
igen.
