Måndag kväll
Det här är vad som kallas för Musik.
Söndag kväll
Hängde med dessa i Globen igår.
Tisdag eftermiddag
En vänlig själ har tagit sig tid att översätta
en av mina gamla dikter som legat och skräpat
i garderoben.
Lite underlig känsla att se sina ord på ett annat språk.
Nästa gång kanske det blir på kinesiska.
Behöver bara hitta en kines först.
Nåja.
Här kommer översättningen
(som för övrigt är bättre än originalet, konstaterade jag lite bittert
när jag läse båda förut):
So many times I have
wandered through the woods,
the fen, the land.
On the lookout
for myself.
Checked every stone.
Called out.
My first disappearance:
The Bottomless Swamp of Puberty.
But I never fully drowned.
Last minute
rescue.
I used a rope made of thick
fibre.
Cried when I finally
held myself in an embrace.
Close shave!
Too many people never find
themselves.
They shamble, exhausted, across fences, through groves,
under uprooted trees.
"Where am I, where am I?" an echo
through the birch and the alder.
So when they at long last
find themselves:
(shivering beneath
a pine's wide skirt.)
A bittersweet encounter.
The Moment when I
found Me,
an astonished
gaze -
between four eyes:
"Hi, is it
You who am
I?"
...och här är dikten så som den var från början:
Så många gånger jag har
traskat genom skogen,
myren,
marken.
Gått skallgång
efter mig själv.
Lyft på varenda sten.
Ropat.
Mitt första försvinnande:
Pubertetens Bottenlösa Träsk.
Men jag drunknade aldrig.
Drog upp mig själv i
sista stund.
Jag använde ett rep av tätaste
fiber.
Grät när jag till slut
hade mig i famnen.
Så nära ögat!
Alltför många människor finner aldrig
sitt Jag.
De vandrar uttröttade över gärdesgårdar,
genom lundar,
under rotvältor.
”Var är Jag, var är Jag?” i ett eko
mellan björk
och al.
Så när de till slut
hittar sig själva:
(Huttrande under
en grans
vidaöppna kjol.)
Ett kärt återseende.
Ögonblicket då jag
fann Mig,
en häpnad
i ögonen –
ja,
i alla fyra:
”Hej, är det
Du
som är
Jag?
Lördag förmiddag
Är på landet
för att låta gummistövlarna
sjunka ner i mossan,
för att samla en famn full av
gula och röda löv
(alltid kan man göra något fint av dem)
och för att ge mor en kram.
Om jag hade en son
Om jag hade en son
skulle jag svinga honom i den snabbaste
gungan.
Åka de farligaste karusellerna.
Ouääääh! framåt och bakåt, runt, runt,
upp, upp, upp.
Och ner!
Tills han kiknade av skratt.
Fyra små risgryn i den lilla munnen.
Ge honom sockervadd och många hårda kramar. Revben mot revben, bröst mot bröst.
Lördagspeng varje dag.
Tillåta både fan och jävlar, korrekt placerade i hans korta små meningar.
”Glömmer du mig en gång till på Ica mamma, då blir jag så jävla arg!”
skulle vara helt okej även inför släkten.
Smisk till dem som vill honom illa,
knyta hans skor även när han har blivit
stor skulle jag göra,
och stryka hans panna
när han drömt om
vildvittror och Tengil.
Säga att han är det finaste jag vet
även när han gjort sådant han
skäms över.
Torka honom torr mellan tårna
när han har badat badkar,
lära honom alfabetet
och om könsnormen.
Hur trång den kan vara.
Ja, som en tröja man redan vuxit ur.
Bara köpa hårda paket till hans födelsedagar.
Försiktigt stryka bort tårar från hans ansikte.
Säga att livet inte
är så farligt som man
kan tro.
